Vem är jag? Vem är du?

Många av oss funderar på vilka vi egentligen är, på riktigt.
Du kanske har fått frågan, vem är du?
En så enkel fråga att ställa men för många svår att svara på.
 
Som tonåring hade jag jättesvårt att hitta mig själv, och var lite av en vilsen liten själ. När jag tittade på mig själv i spegeln såg jag en annan flicka än den jag visade mig vara utåt.
Det här har följt med mig genom livet och jag märkte mer och mer att jag skilde mig ifrån mängden på många sätt. Jag kanske inte var så annorlunda utåt men jag tänkte annorlunda, kände annorlunda och det gör jag fortfarande.
Många bär på saker och jag likaså. Det kan handla om precis vad som helst, men det värsta är att gå att bära på saker som man egentligen inte ska behöva bära på.
Det kan vara en del av din personlighet som visar vem du är på riktigt men inte vågar visa det just för att man känner rädslan av att bli avvisad eller dömd.
Eller så kanske det finns delar av ens egen personlighet som man har förträngt utan att riktigt vara medveten om det själv. Vi vill ju alla bli accepterade som vi är och respekteras av dom runt omkring oss för de individer vi är.
I högstadiet började mycket av draman.
Ledsnade hårt på människor som frös ut, dömde andra och mig , men händelserna började forma mig till den människa jag är idag. 
Jag fanns där för de som blev utsatta , ville visa att man inte behöver vara ensam och att man får vara sig själv oavsett vad andra säger.
Jag hade ju själv fått känna på orättvisan, glåporden och "pranksen".
 
Dubbelmoral blev det, bigtime! Medans jag försökte hjälpa dom omkring mig att vara sig själva utan att försöka ändra på sig för att någon annan säger det så var inte jag själv mitt sanna jag.
Jag var rädd.
Rädd att bli avvisad och förlora alla jag hade vid min sida. Det var lättare att hjälpa andra än sig själv.
Ärligheten gentemot mig själv fanns inte där, jag ville ju bara vara som alla andra tjejer på skolan vilket jag inte var, och det visste jag ju självklart innerst inne.
 
I sjuan tror jag det var som alla rykten och glåpord började. Inget ovanligt att få rykten om sig i högstadiet, det händer nog de flesta, det här är min historia.
Jag var en lösaktig slampa, en hora som knulla runt sa dom.
Jag var oskuld.
 När de hade tröttnat på att kalla mig för saker började det andra. En vän kom till mig, hon ville prova att kyssa en tjej och vi blev varandras "experiment" eller vad man nu ska säga. Nån dag senare kom det som jag visste skulle komma ut förr eller senare.
Lebba! Homojävel! Äckel!
Det ekade i skolkorridoren....
Med huvudet sänkt, svalde jag gråten och gick jag hem. Försökte att inte bry mig medans inuti kände jag mig krossad just för att jag blev avvisad och kränkt för den jag var. Jag gillade den här tjejen, och många fick reda på att jag var Bisexuell vilket inte var okej att vara.
Mina vänner jag hade närmast fanns då för mig men ingen frågade mig någonsin om det var sant det som hade sagts om att jag gillade killar och tjejer, så jag bet ihop och höll sanningen om mig för mig själv.
Jag kände ändå inte för att diskutera saken, jag var ju född så och varför ska jag förklara om något som redan står framför ögonen på dom.
Nu när jag är vuxen så är jag öppen om det, varför dölja en del som ändå är JAG.? Jag skäms inte och kommer aldrig att skämmas för den jag är. Jag tycker om människor och som alla vet vare sig Bi,Homo eller Heterosexuell så väljer man inte vem man faller för. För mig fungerar det iaf så att jag blir förälskad i människan och dess personlighet och inte efter deras kön.
 
Sedan nio år tillbaka har jag levt med min sambo och har två fina söner med honom.
Jag har allt jag vill ha och behöver, allt jag drömde om som liten flicka har jag nu.

En andlig resa

Vad är meningen med livet?
Att växa är att helas, många människor har genomgått lidande under sin uveckligsprocess.
Om de inte helar sig och tar sig igenom allt de negativa blir de aldrig helt sig själva.
Jag tror Inte på gud, jag tror inte att han finns däremot tror jag på nån form av vacker godhet som finns inuti oss.
Allt handlar om medvetande: våra tankar föder våra ord, och orden föder handling.

Den andliga resan börjar med att man inser. Inte bara hör någon säga något, utan att faktiskt förstår  och är övertygad om att det finns en högre makt, Gud eller för de som inte tror på Gud, en Annan.
 Sedan är det att försöka bli den där Andra
Till sist kommer insikten att det inte finns någon Annan 
Du själv och den Andre är EN.
Så har det alltid varit, man tror bara inte att det är så. 
Istället för att tro på sig själv väljer man att tro på en "Annan".
I min värld så är det inte tex Gud som hjälper dig, utan det är  tron i sig som hjälper, tron som ger dig hopp och styrka.
Så åter till frågan, vad är meningen med livet? 
Alla har olika svar på det. Min mening med livet är att leva så mycket jag kan och ta lärdom av motgångarna, och att vara en god medmänniska.

Jag har gått igenom otroliga saker i mitt liv fastän jag är så ung, saker som ingen hade föreställt sig , och jag själv håller nu på att helas mentalt och söker min väg till upplysning.....

Hösten

Svåra tider är här och jag känner stressen äta upp mig innifrån.
Det är mörkt och det är kallt, den värsta årstiden för mig är nu och värre väntas det bli.
Det kalla vädret försämrar min kropp, leder och muskler ger mig grym smärta och det känns som om mina muskler förtvivnar.
Min rygg har alltid gjort sig påmind genom smärta i revbenen och musklerna, nu senaste 4 månaderna har det gjort ont som fan i ryggraden,
svansskotan och i höftbenen! Vad är det som händer?!
Migränen har börjat göra sig påmind allt oftare och synrubbningarna likaså.
Mitt balansinne ska vi inte tala om haha för på senaste tiden har jag betett mig som ett fyllo.
Jag går in i saker,vinglar och tappar balansen från och till.Så om ni ser mig ute och jag vinglar så är jag inte packad utan har bara lite svaga leder :P.
  Tidigare har jag pratat om min handled, jag har varit på magnet röntgen och visade att jag hade vätska i den. Det var så pass lite så att min ortoped
tyckte vi skulle avvakta med operation och hoppas på att det inte blir värre. Samtidigt sa han också att det kan bero på min EDS och då kan man tyvärr inget göra.

Nu kommer vi till min vikt som alla fortfarande är så chockade över.
Det finns inget kvar av dig!
Äter du inget?!
Vad har du gjort?
Nu är du lite för smal!
etc, etc....

Ja, det är sådant jag får höra.
Jag har varit överviktig.
Efter min andra son vägde jag 80kg och jag är 155cm lång, eller ska jag säga kort :P
Jag började sköta min kost och promenerade 3 mil i veckan.
Det resulterade att jag gick ner till min målvikt som låg på 55-58kg.
Efter det var jag toknöjd så det skrek om det, jag var smal men hade mina kurvor och va så stolt!
Jag slutade träna så hårt och tog det lugnt, jag började med sjukgymnastik för att stärka upp min kropp inför kommande knäoperation (korsbandet)
jag skulle göra.
Januari 2012 Opererades jag och det var det värsta jag någonsin upplevt tror jag, Jag fick ett nytt korsband som gjordes av senorna i min lårmuskel
och från vaden sen fick jag två skruvar i knät.
Som tur var hade jag med mig min allra finaste bästa vän som fanns vid min sida hela tiden och fick mig att hitta lugnet.
Utan dig hade jag inte fixat det! Hon var hos mig dygnet runt efter op och hjälpte mig med allt för att jag var sängliggandes
ganska länge, dessutom har hon peppat mig och hjälpt mig med min rehab så att jag kunnat komma upp på fötter igen.
Hon är en ängel. Och människor undrar om dom finns, ja det gör dom!
...okej kom ifrån ämnet lite, hur som helst efter operationen gick allt utför.
Jag började gå ner i vikt ännu mer sakta men säkert, sen gick det snabbare o snabbare och PANG! jag väger 48kg idag.
De sista ca 10kg gick jag ner omedvetet, jag varken bantar, är försiktig med maten eller tränar! Så här liten var jag inte ens när jag var 16 år,
Jag är väldigt liten och svag, orkeslös, jag är instabil i kroppen och när jag ser mig i spegeln ser jag inte mig själv, jag ser inte en självsäker kvinna längre,
jag ser en kvinna i ett barns kropp. Hemskt, men jag sa det nu.
Anyways jag jobbar med att gå upp i vikt nu istället och det är lättare sagt än gjort!

Mitt liv hemma är väl lite rörigt då jag inte har orken till att göra någon nytta,
samtidigt som jag inte kan släppa tankarna på min äldsta son som är sju år.
Jag har börjat märka tydliga symptom på hans kropp som tyder på min sjukdom, han har med stor möjlighet ärvt den genen.
Han har jätteöverrörliga leder och börjar beklaga sig för rygg och ben, så ska det inte vara.
Jag har pratat med min läkare om just det här och han tyckte vi skulle avvakta tills han blir äldre och kan göra sig införstådd i allt,
ifall inget annat skulle hända innan förstås.
Jag hoppas innerligt att han får en mild diagnos och inte som mig eller värre, klart man är orolig som bara den.

Känner inte igen mig , det här är inte jag
har förträngt hur det var, tillbaks till gamla vanor
skyller inte ifrån mig
jag försvinner ibland och alla frågar vad jag tänker på
men jag kan inte berätta för man får inte tänka så.....

Negativ rymd...

Jag är en känslosam, känslig person med mycket empati för andra. Jag har låtit mig själv slitas sönder av negativitet och världen utanför mig.
Jag har ofta kört fast i en spiral av negativitet, och ibland fokuseras på andras effekter på mig istället för min effekt på mig själv. I min depressiva spiral, var jag alltid offret .
Ju mer jag tänkte på hur hemskt någon var mot mig, desto djupare föll jag i negativ rymd.
Jag snöade in i buddhistisk filosofi och begreppen medkänsla ,enhet började göra sin väg till mitt medvetande.
När jag började gräva djupare av personlig utveckling och andlighet, insåg jag att det bästa sättet att uppnå lycka och framgång är genom att hjälpa andra på ett meningsfullt sätt.
Jag kände en våg av känslor inom mig.

När man står inför utmaningar eller konfrontationer med andra människor, skulle jag handla automatiskt trevligt, utan att känna på det sättet. Det var som om jag var inställd på automatisk, där genom vana, jag var angenäm.
Men på insidan kände jag mig deprimerad och orolig när någon gjorde något jag inte håller med om.
Där ibland kände jag inte igen mig själv.
Under argument skulle jag försöka vara tillmötesgående, men när jag är ensam fastnar jag i självömkan och förbittring....

Psykosomatisk utredning (samspelet mellan kropp och hjärna)

Vad är det viktigaste hos en människa?? Jo själen förstås, det är den som gör dig till den du är.
Mitt psyke har verkligen tagit stryk av allt och min läkare ville ta tag i det och självklart jag själv!
Jag har nyligen pågått en två månaders utredning, där jag blivit utredd av ett läkarteam inom olika områden där dom är specialiserade på hur kroppen påverkar psyket och tvärtom. Teamet bestod av smärtläkare,sköterska,spec sjukgymnast,psykolog och en psykiater.
Jag har aldrig i mitt liv känt mig så trygg hos en läkare som jag gjorde med dom, dom tog sig an mig och behandlade mig verkligen som en människa och inte som "patient".
Tack vare det så kom de fram till massor och jag väntar nu på att få börja mina behandlingar.
Jag har även fått prata med en psykolog eftersom jag har såna grova aggressioner, lättirriterad, tänder till för minsta lilla. Jag bär på mycket ilska.
Arg på mitt förflutna,arg för min hälsa, arg för mycket...
Jag fick medicin för att lugna mig men den har gjort mig värre och på nästa möte tänker jag säga att jag inte tänker äta dom! Då är jag hellre utan!
Sjukgymnasten gjorde en drös med tester för att se hur min kropp fungerade i olika situationer och konstaterade att jag har en viss funktionsnedsättning i övre kroppshalva och myalgi dvs muskelsmärta.
Lite kort om utredningen bara, jag orkar inte gå in på detaljer just nu eftersom det är så himla mycket. Kan säga att förutom min "EDS" så fick jag  ytterligare 3 diagnoser som jag inte vill gå in på då det är för färskt och tungt att berätta i nuläget.
Behandlingarna jag ska gå på är till för att jag ska må bättre i kropp och själ och få kunskap och självkännedom, så att jag kan lära mig att leva med sjukdomen på bästa möjliga sätt utan att gräva ner mig.
 
Fortsättning följer......

Nystart på bloggen!

Nästan 1 år sen jag skrev sist och mycket har hänt på ett år.
Jag har läst igenom mina tidigare inlägg särskilt gällande min hälsa och känner att jag måste skriva om allt eftersom jag nu är mer insatt och kan berätta på ett sätt så att andra förstår med.
Jag kommer i fortsättningen att skriva om mitt liv , hälsa, och relationer bland annat och hoppas det blir intressant att läsa .
Det är svårt att hitta tiden till att sätta sig ner och skriva men jag ska göra så gott jag kan. 
Just nu är det för mycket härjande här hemma 
med barnen så det blir inget mer än så här, for now :)
 
 
 

Att bry sig om människor, fel?

Jag minns att under hela min skoltid på utvecklingsamtalen sa de det alltid samma sak.
"Leticia är jätteduktig på allt hon gör när hon lägger manken till, men hon bryr sig för mycket om vad som händer runt omkring henne och vill hjälpa alla istället för att sköta sitt eget".
Det minns jag att jag hörde första gången när jag var 9 år, och det stämmer väl in på mig.
Jag är fortfarande så.
Jag bryr mig för mycket om vad andra gör och säger och vill alltid försöka hjälpa till med det jag kan.
Varför ska jag bry mig så mycket?? Visst ja, jag är en människa med mycket känslor och det finns mycket kärlek inom mig. Men! Min hjälp och mina råd är inte uppskattade har jag lagt märke till i några fall, alla råd och all hjälp jag försöker ge får jag uppkastat i ansiktet igen. Varför?
Varför kommer man då till mig och vill prata ur sig och få råd av en som bryr sig, när man inte kan ta till sig det och lyssna? Är verkligen mänskligheten så trångsynt?
Sånt gör mig ledsen och besviken.
Ska jag slösa min energi på sådant?
Varför är många så rädda för se sanningen i vitögat?
Varför slutar så många att vara ärliga emot sig själva?
Många vet också att jag är en människa som oftast går rakt på sak utan omvägar, är ärlig och står för mina åsikter och det borde ju personen som kommer till mig för rådgivning veta, eller? Det är ju därför de kommer till mig från första början, för att få raka svar.
Mitt råd till alla: Be inte om hjälp om du inte tänker hjälpa till själv och ta till dig det som sägs.
Och en annan sak som jag finner otrevligt är att den som bett om hjälp bara sitter och hummar och instämmer.
Så kommer man ju ingenstans, man måste lägga in argument om man inte håller med och säga sina egna åsikter kring "ämnet" också
Alla har olika tankar om olika saker, helt naturligt det är så vi är skapta och inget vi ska dölja. Vi tycker olika!
Ibland kan jag bara ge råd utan att någon bett om de och då blir det inte roligt, då får man verkligen passa sig för vad som komma skall. Helt otroligt.
Om man nu tycker rådet man fått är fel, kan man säga det och uttrycka sig på ett trevligt sätt?
Nej jag möts av mothugg vilket jag finner väldigt ovärt och omoget.
Det slutar aldrig förvåna mig hur människor genast tar till attack och försvars position som att jag vore nåt rovdjur, det är ganska skrämmande ibland. Jag vill ju bara väl , är det så svårt att se?

The Dentist

Fortfarande känner jag mig som en säck potatis och har inte energi till mycket.
Har legat hela helgen med jordens tanvärk och jag har gått av på mitten av smärta, som att det inte räcker med allt nu! Jag har varit nu hos tandläkaren 2 dagar i rad nu för att få mina tänder åtgärdade och måste fortsätta gå många gånger till. Det är sånt här som händer när man har tandläkarskräck och undviker undersökningar.
Skräcken har nu avtagit lite för jag fick ju världens underbaraste gubbe som verkligen lyssnade på mig och var väldigt varsam med mig, första gången jag inte skriker i stolen haha.
Jag tänker ta tag i detta nu eftersom de är ju så himla viktigt med tänderna sen får de kosta vad det kostar, i slutändan kanske jag kan äta normalt :P.
Nog om detta, nu ska jag smocka i mig lite smärtstillande och städa lite eftersom mitt hem förfaller när jag blir sjuk så back to work då.
"Vi är inte ansvariga för precis allt vi råkar ut för, däremot bär vi det
fulla ansvaret för hur vi hanterar det och vilken mening vi ger det."
att gå till tandläkaren känns ungefär så här för mig AKA tortyrkammare

Slut på kämpandet

Jag blickar tillbaka och känner mig så lycklig för den jag är idag.
Dom senaste 6 åren har min vikt legat mellan 75-80kg som pendlat fram och tillbaka, och jag är bara 155cm lång.
Det har varit tuffa 6 år både fysiskt och psykiskt och det drabbade såklart mitt sociala liv.
För 7 månader sen fick jag Eliaz och bestämde mig för att aldrig mer återvända till mitt stora jag.
Jag tänkte mycket mer på min hälsa, att jag vill finnas för mina söner och ORKA vara med i lekar, också få orken tillbaka till det sociala livet utanför hemmet.
Jag började inse att jag backade för många aktiviteter och höll mig hemma, jag ville inte leva på det sättet.
Så ca 6 veckor efter att Eliaz föddes så satte jag igång med en startvikt på 80kg och idag väger jag 60kg och har slutat kämpa:). Det viktigaste av allt för mig är att veta att jag INTE har bantat för att nå mitt mål utan bara haft sunt förnuft.
Nu när jag ser mig själv i spegeln med sminket på och snygg i håret så ser jag äntligen en sexig kvinna med kurvor på dom rätta ställena och har fått 2 underbara barn och lever med världens finaste man!

Thats it...for now :P

Sorry för bloggtorkan :P

Bloggtorka sen länge men slänger in några rader nu.
18 kg lättare är jag nu och har bara ca 5 kg kvar så är jag toknöjd.
Fast just nu fokuserar jag på att bygga lite muskler eftersom kroppen blivit så förbannat svag efter 2 graviditeter.
Att gå ner så mycket i vikt på 5 månader känns som en ren befrielse, jag svävar på moln när jag går, har mer ork, är gladare och hälsan har blivit 10ggr bättre med tanke på att jag alltid haft dåligt immunförsvar.
Numera orkar jag springa och spela fotboll med mina killar vilket jag aldrig orkat med förut.
Det enda som fattas nu är en hög med shopping pengar haha eftersom jag rensat ur alla mina för stora plagg från garderoben och fick inte alls mycket kvar, av ungefär 5-6 par byxor så fick jag behålla NOLL, varav 2 st som var mina mål byxor att komma i men dom var för stora dom med, och ställde mig frågan : kan man vara ledsen och lycklig på samma gång? Såklart blev jag glad men ledsen över alla kläder som e borta,många favorit plagg.
Jag har alltid hatat träning och allt vad det innebär men jag klarade det!
Så alla ni därute som vill må bättre och se bättre ut:

GE INTE UPP!
fORTSÄTT KÄMPA!
TA EN DAG I TAGET!
GÖR DET ENDAST FÖR DIN EGNA SKULL!
UTMANA DIG SJÄLV!




"Livet är som att cykla, för att hålla balansen måste du fortsätta framåt."

The Other Side Of Me

Do I really want to know myself
Do I want to see
Why I'm wonderin' every morning,
who's it gonna be today
Staring in the mirror, come tell me,
who's that under my skin?
Tell me what is my own true face
here I come
I'm a beautiful creature
That's what I am
But the other side of me
I can't explain why I've become
Negative as can be
I'm wonderin' where it's coming from
I know I can't do without it,
sure makes me what I am
So I will never stop believin'
In that I love myself someday



Inte helt 100

Mår som en påse hundskit ungefär. Känns som om en elefant har stampat sönder min rygg, astman är åt helvete och jag hostar så att det river till i bröst och rygg. Hostat hela natten. För att klara av en liten promenad till Emausskolan som ligger 2min bort så behövde jag 6 inhalationer med bricanyl! Inte okej.
Mitt knä värker satan, har ont i magen, kaffet smakar skit och listan fortsätter.
Känner mig verkligen på topp....NOT...
Jag lever iaf och får vara glad för de antar jag..Ciao


"Im not as good as I should be, Im not as good as I could be, but THANK GOD Im better than I used to be!"

Operation inställd!

Imorgon skulle jag ha opererats men nu har det blivit framflyttat till slutet på sommaren, vilket är skönt och jag slipper vara handikappad.
Min ortoped ringde mig tidigare idag och bad om ursäkt för att det hade varit misskommunikation emellan läkare och sjukgymnaster hit och dit och massa dribblande fram och tillbaka.
Jag skulle egentligen ha genomgått en 3 månaders period av sjukgymnastik för knät innan op för att få så bäst resultat som möjligt, annars är ingreppet nästan meningslöst.
Så nu blir det stenhård träning i 3 månader och jag träffar min ortoped igen för att boka ny tid i augusti.
Jag är ändå lite besviken på att jag inte fick den informationen om sjukgymnastiken för 3 månader sen som jag borde ha fått, men nu är det som det är och life goes on.


Så här tror att jag min nya Ortopedläkare ser ut. Lite smått förvirrad och övertrött

Inför min Operation

2 dagar kvar till operation och jag e nervös deluxe! Varför det vet jag inte eftersom jag vet att det kommer gå super. Jag har iaf varit hos sjukgymnasten idag inför op och de va en del som min ortoped inte informerat mig om som jag fick reda på nu!
Som att jag egentligen skulle gått sjukgymnastik 3 mån innan ingreppet vilket jag inte har gjort, men de blir nog bra ändå tillslut. Sen blev jag tillfrågad om jag verkligen var motiverad till sjukgymnastik efter operation och självklart är jag det, jag vill ju bli frisk.
Det är tydligen många som opererar sig och missköter sin styrketräning och det blir inte bra, men jag kommer köra stenhårt och träna så mycket jag kan och tål.
Fick också veta att man måste vara väldigt noga med träningen även när man e sängliggandes efteråt eftersom man annars kan få en blodpropp i benet :S så de säger sig självt att det inte är värt att slarva med det.
Rehabiliteringen kommer att pågå i ca 1 år, vilket känns tufft men så är det.
Det tråkiga var att få höra ännu en gång att jag är överrörlig i mina leder och kommer tyvärr ha problem med kroppen hela livet och det är inte så mycket att göra åt tydligen.
Jag har gått igenom mycket i mitt liv så detta blir en piece of cake om jag bara ger mig fan på att bli bra :)

"Läkaren behandlar patienten, naturen läker henne"skillnaden på mina knän Februari 2010
Skillnaden på mina knän Februari 2010

Vreden är ett kort vansinne

Idag vaknade jag inte alls på min bästa sida,och när jag insåg att jag inte ens hade en skopa kaffe blev den inte mycket bättre. Till min räddning kom min bästa granne och bjöd mig på kaffe så att jag kunde bli mig själv igen.
På eftermiddagen fick jag också ett samtal av sjukgymnasten som berätta att min tid där imorgon för tester på knät inför operation är framflyttad,fan.
Hade velat fått det avklarat, det är redan jobbigt att försöka hitta en barnvakt.
Dagen kunde inte bli "bättre" mitt dåliga humör fortsätter och jag känner ilska inom mig.
Jag kan liksom inte sätta fingret på vad det är. Har ju inte varit hos min psykolog på 2 veckor nu och det märks på mig.
Jag trodde aldrig i mitt liv att jag skulle kunna prata med en utomstående så,och hade så mycket fördomar för det förut. Det visade sig vara en av dom bästa sakerna jag gjort i mitt liv, att ta sig själv i kragen och göra det bästa för en själv är de viktigaste,numero uno!
Mår man inte bra så påverkar det allt runt omkring, vare sig man vill eller inte.
Vissa personer som mår dåligt kan oftast inte komma på anledningen varför dom är deprimerade eller har ångest osv, då måste man gräva djupare i sig själv.
Det kan sträcka sig väldigt långt bak i tiden, det kan handla om diverse saker som hänt eller som man har gjort och riktigt inte avslutat på rätt sätt.
Saker man kanske har lagt på hyllan som man egentligen inte borde ha gjort.
Kanske har man som jag förträngt händelser av livet som tillslut blossar upp helt utan förvarning.
Om man tänker till riktigt och lyssnar på ens egna känslor så kommer man att komma till rätta bara man tar tag i det och inte lägger det på "hyllan" igen.
Allt går inte på en dag eller två men det löser sig en sak i taget.

"What we think, we become"

Jag & Sabina


Längtar

Sitter just nu och pratar med min kära svägerska Sabina genom fb,vad jag saknar människan.
Hon flyttade till London i februari, sen dess har vi inte setts förutom en gång på Skype:(.
Jag kom att tänka på henne idag och insåg vilken vuxen vacker kvinna hon blivit.
Vi kom in på hur liten hon egentligen var när vi sågs första gången.
En liten blyg tjej som ändå på nåt sätt tog för sig mycket.
En tjej som kasta sig med rumpan i backen för att hon inte kunde bromsa med inlines, det blir svårt att glömma:P
Jag var inte så vuxen jag heller hehe, jag var yngre än vad hon är nu och hon blir 20 i år.
I Juni kommer hon till Sverige och hälsar på och fan vad jag längtar efter att få krama henne så hååårt!

Det går framåt

Jag är så sjukt nöjd med mig själv,vilket jag inte brukar vara.
För första gången efter många år av kämpande för att gå ner i vikt så är jag äntligen motiverad,inget kan stoppa mig nu.
Jag brukar alltid ge upp efter en viss tid men inte denna gång inte.
Kilona rasar och det går åt rätt håll och det gör mig så glad. Börjar trivas med mig själv och självförtroendet stiger sakta men säkert.
Eliaz är nu fyra månader och jag har gått ner 12 kg vilket betyder 5kg till så kommer jag vara mer än nöjd.
Jag älskar mat och godsaker men har lärt mig nu efter många om och men att äta med måtta och äter absolut inte mer än nödvändigt och inte så jag blir proppmätt längre som jag gjorde förut.
Det visar stora resultat inte bara på vågen utan kroppsformen också.
Stolt? Jadå :D
Saknar jag att äta mycket? NEJ!

"Om du tänker för länge på nästa steg, kommer du att tillbringa livet på ett ben."

TACK FRIIIDA!

För att du kirra min blogg så att jag kunde börja någongång;).
Ibland funderar jag på vad jag håller på med, har massor att göra egentligen.
Det ska tvättas och städas och dammas osv för jag vägrar komma hem till ett skitigt hem efter operation av mitt knä som nu sker om 9 dagar,meeeen så sitter jag här istället doing nada..
Det sägs att om har man ett stökigt hem betyder det att man har nåt roligare för sig än att städa, men snälla de kan inte se ut hur som helst heller,jag som har astma borde ju tänka till.

"Det du gör, gör det väl"

Ett försök att ge sig på bloggandet

Trodde aldrig att jag skulle börja blogga och nu sitter jag här.
Jag ger det här en chans så få vi se var det leder, kanske blir det intressant eller tvärtom ;).
Hur som helst Välkommen till min blogg!


RSS 2.0