När man kommer till Självinsikt

En dos av sorg, ilska och frustration går igenom mig. Kluvna tankar och blandade känslor.
Min kropp har förändrats markant senaste halvåret med mer smärtor, nya symptom och komplikationer.
Efter många år av envishet har jag fått acceptera, eller snarare håller på att jobba på acceptansen av att inte kunna arbeta som en vanlig människa på daglig basis. Jag har jobbat och utsatt kroppen för mycket påfrestning vilket har gjort mig i sämre skick. 
Jag är i mer behov av hjälp än vad jag vill erkänna, man vill ju så gärna klara allt själv!
Jag är nog en av de sämsta på att be om hjälp även i de svåraste situationerna och det är där jag blir lite tillbakadragen just för att de svåra uppgifterna för mig att göra, är för det friska ögat väldigt lätt Att utföra.
Det är lika svårt för mig att be en doktor om hjälp, och det resulterar i att jag tar hjälp av vården för lite.
Jag måste lära mig att acceptera att jag inte är som alla andra och ta hand om mig själv om jag så ska få ett bra liv som möjligt.
Jag kommer ett telefonsamtal med min doktor för 2 år sedan där vi pratade om min framtid b.la Och hur vi skulle fortsätta med mina mediciner. Jag kommer inte ihåg vad frågan var men jag svarade iallafall -ja, jag kommer ju få leva med den här skiten så det är ju bara att förbereda sig mentalt. Då tyckte han att de va att måla fan på hela väggen och att jag inte alls behövde bli sämre än vad jag var då.
Så vad har hänt. Jo jag märker skillnaden på min kropp år efter år.
Smärtorna blir kraftigare och kroppen säger ifrån mer än vanligt.
 
På ett halvår bara har min höft och ben blivit mindre rörligt och min rygg blivit stelare och när en överrörlig människa blir stel då är det illa.
Min sambo har börjat öppnat ögonen mer och han har också reagerat på att jag blivit sämre. Han hjälper till mer och mer hemma och jobbar heltid på det. Jag ser hur trött han är och jag får dåligt samvete. 
Jag talar ofta om för honom om hur tacksam jag är för våran kärlek och att han finns där för mig.
jag vet inte om jag skulle klara mig utan honom, det är tack vare honom man är så stark som man är.
Han har öppnat sig mer och säger till mig också att han inte vill att jag ska slita ut min kropp nu när jag är så ung och att han hellre har mig hemma än att jag ska jobba och bli sjukare.
Jag ska försöka ta in allt som händer och ta småkliv fram.
Jag ska försöka öppna mig mer för mina nära vilket jag är väldigt dålig på med anledningen att jag inte vill få "tyck synd om mig" stämpeln. Jag är aldrig uppriktig med hur jag mår och på så sätt så är jag oärlig emot mig själv.
 
Kommande år kommer jag fokusera på min rehabilitering,hälsa, och ta emot mer hjälp både utanför och i hemmet, för gör jag inte det känner jag att mitt psyke kommer dras ner och det är det sista jag vill.
 
 
 

RSS 2.0