Kronisk Trötthet

Du kanske står nära mig, men du vet inte allt på grund av det.

Jag tror egentligen inte någon vet precis allt om en människa, jag tror att alla bär på sina personliga hemligheter om sig själva.

Det har jag gjort i hela mitt liv och det är inte förrän 2 år sen som jag börjat vara villig att berätta om mig själv vad det än gäller. Det har också bidragit till att jag lättare känner empati och förstår andra människor bättre.

Jag brukar oftast dra mig från att tala om hur det ligger till, eftersom jag  tex  får till svar : jaahaa det har jag inte lagt märke till, eller hur kan det komma sig?

  Nästan alla som lever med en kronisk sjukdom är väldigt duktiga på att dölja det man känner och bygga upp en fasad man visar. Den fasaden du ser visar ingen smärta och leendet på läpparna är inte alltid ärlig.

Varför gör vi så? Varför gör jag så?

Jag vill inte tynga andra med mina problem, jag försöker istället göra allt i min makt för att må bra och försöker hela tiden tänka positivt.

Jag använder mig av det här, min dagbok för att ventilera mig.

Här kan jag gnälla,svära och beklaga mig utan att nån dömmer mig med en blick eller säger något opassande.

  Jag har sett och vet att många med liknande sjukdomar känner igen sig när jag säger detta men man är ganska ensam av sig. Med tiden som man har blivit värre så orkar man inte ta sig ut och hitta på saker som förut, den här sjukdomen suger ut energin ifrån en och det är snabbt! Besöka nån vän nångång i veckan, HA glöm det! Speciellt när ens vänner jobbar om dagarna till sen eftermiddag så är jag redan helt sopslut!

Jag orkar inte, jag har ingen energi kvar vid den tidpunkten. All min fysiska och mentala energi har redan tagit slut efter dagens vardagliga sysslor. Det är nånting som är svårt att förstå för ”vanliga” människor med.  Jag kan vara jätteglad över att jag ska träffa min vän kl 16, men när väl eftermiddagen kommer desto tröttare och tröttare blir jag. Musklerna i kroppen har ingen ork kvar och ögonen är grusiga. Jag är trött för jämnan och hur mycket jag än sover eller vilar så blir jag aldrig utvilad.  Föreställ dig hur det känns.

 

Nånting som varit extremt jobbigt de senaste 2 mån är just tröttheten och den senaste månaden nu har jag haft sån EXTREM trötthet som varit nästan läskig!

Min sambo har fått sköta om alla hushållsysslor samt lämnat och hämtat barnen på dagis och skola.

Jag kände mig nästan patetisk. Jag gör ju allt det där varje dag, vad har hänt?

Jag kommer sällan upp ur sängen på morgonen, och de flesta dagarna har jag sovit till kl 11-14.

Enda gången jag höll på sova sådär länge var när jag var djupt deprimerad men det är jag inte nu!

De dagarna jag kommer upp i tid känns det i ögonen som att man sovit i 2 timmar istället för kanske 7 timmar.

 Nu måste jag få bukt på det här för på torsdag ska jag på en arbetsintervju, jag hoppas att jag får det jobbet och att jag klarar av att jobba heltid och får en anledning att strängt slita mig upp på morgonen!

 

”Uthålighet är en av de tuffaste diciplinerna,

men det är den som håller ut som får den slutgiltiga vinsten.”


You think you know me? You don't! Part 1

2013 var ett lärorikt och spännande år.
I ett års tid gick jag i terapi för min psykiska ohälsa. Innan terapin led jag av PTSD (posttraumatisk stress syndrom), uttmattningsyndrom,stress, depression, ångest och sömnbrist i många år.
Terapin hjälpte mig med min självkänsla och "botade" min depression och ångest men många andra psykiska faktorer hänger kvar vilket läkarna tror nu håller hand i hand med edsen och ska utredas för mina svårigheter
Under 2013 var det många pusselbitar som föll på plats och jag förstod äntligen varför jag är som jag är samt att jag hittade mig själv och vet nu vem jag är.  Fick också ytterligare en diagnos i november RLS ( RestLessLegs Syndrom). För mig innebär det sömnbrist pga av att det sprattlar och pirrar i benen precis när man ska lägga sig och man får inte bukt på det förrän man går upp och rör sig. Fick en medicin som heter Sifrol emot detta och jag kan ju säga att det har varit toppen! Det funkar verkligen och minskar på mina myrkryp i kroppen.
 
Min vardag är fortfarande väldigt svår för mig att hantera inte bara för mina fysiska problem utan för att jag tar åt mig för mycket om vad andra runt i kring inte förstår. Oftare och oftare får jag frågan: Vad är det med dig då? Handskydd på? har du slagits? Varför haltar du? nyss mådde du bra? Varför är du trött jämt? Den e väl inge tung?! när jag möter någon eller umgås med någon. Jag är så förbannat trött på människor som vägrar ta in det jag säger!
Sluta fråga varför, Du vet att jag är SJUK, räcker inte det!? Ifrågasätt aldrig min sjukdom, men undrar du något för att lära dig så glädjer det mig.
Jag har olika stöd och skydd för kroppen som jag helst ska använda varje dag, vilket jag undviker pga alla frågor om dessa. Du som vet att jag är sjuk förstår att jag måste använda de för att inte gå i ytterlägen med lederna,skydda mig samt för att lindra smärta.
Du som vet att jag är sjuk och vill förstå LÄS PÅ åtminstone, ni måste ju ändå förstå att det är så fruktansvärt tufft och svårt för mig att få alla dessa 
"dumma frågor". Ja, jag blir ledsen av att inte ens mina nära kan se mig.
Jag känner hela tiden att jag måste stå upp för mig själv och försvara mig, men samtidigt så ska det inte behöva vara så. Ibland känner jag mig ensam.
 
 
 
 
 

RSS 2.0