Vem är jag? Vem är du?

Många av oss funderar på vilka vi egentligen är, på riktigt.
Du kanske har fått frågan, vem är du?
En så enkel fråga att ställa men för många svår att svara på.
 
Som tonåring hade jag jättesvårt att hitta mig själv, och var lite av en vilsen liten själ. När jag tittade på mig själv i spegeln såg jag en annan flicka än den jag visade mig vara utåt.
Det här har följt med mig genom livet och jag märkte mer och mer att jag skilde mig ifrån mängden på många sätt. Jag kanske inte var så annorlunda utåt men jag tänkte annorlunda, kände annorlunda och det gör jag fortfarande.
Många bär på saker och jag likaså. Det kan handla om precis vad som helst, men det värsta är att gå att bära på saker som man egentligen inte ska behöva bära på.
Det kan vara en del av din personlighet som visar vem du är på riktigt men inte vågar visa det just för att man känner rädslan av att bli avvisad eller dömd.
Eller så kanske det finns delar av ens egen personlighet som man har förträngt utan att riktigt vara medveten om det själv. Vi vill ju alla bli accepterade som vi är och respekteras av dom runt omkring oss för de individer vi är.
I högstadiet började mycket av draman.
Ledsnade hårt på människor som frös ut, dömde andra och mig , men händelserna började forma mig till den människa jag är idag. 
Jag fanns där för de som blev utsatta , ville visa att man inte behöver vara ensam och att man får vara sig själv oavsett vad andra säger.
Jag hade ju själv fått känna på orättvisan, glåporden och "pranksen".
 
Dubbelmoral blev det, bigtime! Medans jag försökte hjälpa dom omkring mig att vara sig själva utan att försöka ändra på sig för att någon annan säger det så var inte jag själv mitt sanna jag.
Jag var rädd.
Rädd att bli avvisad och förlora alla jag hade vid min sida. Det var lättare att hjälpa andra än sig själv.
Ärligheten gentemot mig själv fanns inte där, jag ville ju bara vara som alla andra tjejer på skolan vilket jag inte var, och det visste jag ju självklart innerst inne.
 
I sjuan tror jag det var som alla rykten och glåpord började. Inget ovanligt att få rykten om sig i högstadiet, det händer nog de flesta, det här är min historia.
Jag var en lösaktig slampa, en hora som knulla runt sa dom.
Jag var oskuld.
 När de hade tröttnat på att kalla mig för saker började det andra. En vän kom till mig, hon ville prova att kyssa en tjej och vi blev varandras "experiment" eller vad man nu ska säga. Nån dag senare kom det som jag visste skulle komma ut förr eller senare.
Lebba! Homojävel! Äckel!
Det ekade i skolkorridoren....
Med huvudet sänkt, svalde jag gråten och gick jag hem. Försökte att inte bry mig medans inuti kände jag mig krossad just för att jag blev avvisad och kränkt för den jag var. Jag gillade den här tjejen, och många fick reda på att jag var Bisexuell vilket inte var okej att vara.
Mina vänner jag hade närmast fanns då för mig men ingen frågade mig någonsin om det var sant det som hade sagts om att jag gillade killar och tjejer, så jag bet ihop och höll sanningen om mig för mig själv.
Jag kände ändå inte för att diskutera saken, jag var ju född så och varför ska jag förklara om något som redan står framför ögonen på dom.
Nu när jag är vuxen så är jag öppen om det, varför dölja en del som ändå är JAG.? Jag skäms inte och kommer aldrig att skämmas för den jag är. Jag tycker om människor och som alla vet vare sig Bi,Homo eller Heterosexuell så väljer man inte vem man faller för. För mig fungerar det iaf så att jag blir förälskad i människan och dess personlighet och inte efter deras kön.
 
Sedan nio år tillbaka har jag levt med min sambo och har två fina söner med honom.
Jag har allt jag vill ha och behöver, allt jag drömde om som liten flicka har jag nu.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0