Hösten

Svåra tider är här och jag känner stressen äta upp mig innifrån.
Det är mörkt och det är kallt, den värsta årstiden för mig är nu och värre väntas det bli.
Det kalla vädret försämrar min kropp, leder och muskler ger mig grym smärta och det känns som om mina muskler förtvivnar.
Min rygg har alltid gjort sig påmind genom smärta i revbenen och musklerna, nu senaste 4 månaderna har det gjort ont som fan i ryggraden,
svansskotan och i höftbenen! Vad är det som händer?!
Migränen har börjat göra sig påmind allt oftare och synrubbningarna likaså.
Mitt balansinne ska vi inte tala om haha för på senaste tiden har jag betett mig som ett fyllo.
Jag går in i saker,vinglar och tappar balansen från och till.Så om ni ser mig ute och jag vinglar så är jag inte packad utan har bara lite svaga leder :P.
  Tidigare har jag pratat om min handled, jag har varit på magnet röntgen och visade att jag hade vätska i den. Det var så pass lite så att min ortoped
tyckte vi skulle avvakta med operation och hoppas på att det inte blir värre. Samtidigt sa han också att det kan bero på min EDS och då kan man tyvärr inget göra.

Nu kommer vi till min vikt som alla fortfarande är så chockade över.
Det finns inget kvar av dig!
Äter du inget?!
Vad har du gjort?
Nu är du lite för smal!
etc, etc....

Ja, det är sådant jag får höra.
Jag har varit överviktig.
Efter min andra son vägde jag 80kg och jag är 155cm lång, eller ska jag säga kort :P
Jag började sköta min kost och promenerade 3 mil i veckan.
Det resulterade att jag gick ner till min målvikt som låg på 55-58kg.
Efter det var jag toknöjd så det skrek om det, jag var smal men hade mina kurvor och va så stolt!
Jag slutade träna så hårt och tog det lugnt, jag började med sjukgymnastik för att stärka upp min kropp inför kommande knäoperation (korsbandet)
jag skulle göra.
Januari 2012 Opererades jag och det var det värsta jag någonsin upplevt tror jag, Jag fick ett nytt korsband som gjordes av senorna i min lårmuskel
och från vaden sen fick jag två skruvar i knät.
Som tur var hade jag med mig min allra finaste bästa vän som fanns vid min sida hela tiden och fick mig att hitta lugnet.
Utan dig hade jag inte fixat det! Hon var hos mig dygnet runt efter op och hjälpte mig med allt för att jag var sängliggandes
ganska länge, dessutom har hon peppat mig och hjälpt mig med min rehab så att jag kunnat komma upp på fötter igen.
Hon är en ängel. Och människor undrar om dom finns, ja det gör dom!
...okej kom ifrån ämnet lite, hur som helst efter operationen gick allt utför.
Jag började gå ner i vikt ännu mer sakta men säkert, sen gick det snabbare o snabbare och PANG! jag väger 48kg idag.
De sista ca 10kg gick jag ner omedvetet, jag varken bantar, är försiktig med maten eller tränar! Så här liten var jag inte ens när jag var 16 år,
Jag är väldigt liten och svag, orkeslös, jag är instabil i kroppen och när jag ser mig i spegeln ser jag inte mig själv, jag ser inte en självsäker kvinna längre,
jag ser en kvinna i ett barns kropp. Hemskt, men jag sa det nu.
Anyways jag jobbar med att gå upp i vikt nu istället och det är lättare sagt än gjort!

Mitt liv hemma är väl lite rörigt då jag inte har orken till att göra någon nytta,
samtidigt som jag inte kan släppa tankarna på min äldsta son som är sju år.
Jag har börjat märka tydliga symptom på hans kropp som tyder på min sjukdom, han har med stor möjlighet ärvt den genen.
Han har jätteöverrörliga leder och börjar beklaga sig för rygg och ben, så ska det inte vara.
Jag har pratat med min läkare om just det här och han tyckte vi skulle avvakta tills han blir äldre och kan göra sig införstådd i allt,
ifall inget annat skulle hända innan förstås.
Jag hoppas innerligt att han får en mild diagnos och inte som mig eller värre, klart man är orolig som bara den.

Känner inte igen mig , det här är inte jag
har förträngt hur det var, tillbaks till gamla vanor
skyller inte ifrån mig
jag försvinner ibland och alla frågar vad jag tänker på
men jag kan inte berätta för man får inte tänka så.....

Negativ rymd...

Jag är en känslosam, känslig person med mycket empati för andra. Jag har låtit mig själv slitas sönder av negativitet och världen utanför mig.
Jag har ofta kört fast i en spiral av negativitet, och ibland fokuseras på andras effekter på mig istället för min effekt på mig själv. I min depressiva spiral, var jag alltid offret .
Ju mer jag tänkte på hur hemskt någon var mot mig, desto djupare föll jag i negativ rymd.
Jag snöade in i buddhistisk filosofi och begreppen medkänsla ,enhet började göra sin väg till mitt medvetande.
När jag började gräva djupare av personlig utveckling och andlighet, insåg jag att det bästa sättet att uppnå lycka och framgång är genom att hjälpa andra på ett meningsfullt sätt.
Jag kände en våg av känslor inom mig.

När man står inför utmaningar eller konfrontationer med andra människor, skulle jag handla automatiskt trevligt, utan att känna på det sättet. Det var som om jag var inställd på automatisk, där genom vana, jag var angenäm.
Men på insidan kände jag mig deprimerad och orolig när någon gjorde något jag inte håller med om.
Där ibland kände jag inte igen mig själv.
Under argument skulle jag försöka vara tillmötesgående, men när jag är ensam fastnar jag i självömkan och förbittring....

RSS 2.0