Att bry sig om människor, fel?

Jag minns att under hela min skoltid på utvecklingsamtalen sa de det alltid samma sak.
"Leticia är jätteduktig på allt hon gör när hon lägger manken till, men hon bryr sig för mycket om vad som händer runt omkring henne och vill hjälpa alla istället för att sköta sitt eget".
Det minns jag att jag hörde första gången när jag var 9 år, och det stämmer väl in på mig.
Jag är fortfarande så.
Jag bryr mig för mycket om vad andra gör och säger och vill alltid försöka hjälpa till med det jag kan.
Varför ska jag bry mig så mycket?? Visst ja, jag är en människa med mycket känslor och det finns mycket kärlek inom mig. Men! Min hjälp och mina råd är inte uppskattade har jag lagt märke till i några fall, alla råd och all hjälp jag försöker ge får jag uppkastat i ansiktet igen. Varför?
Varför kommer man då till mig och vill prata ur sig och få råd av en som bryr sig, när man inte kan ta till sig det och lyssna? Är verkligen mänskligheten så trångsynt?
Sånt gör mig ledsen och besviken.
Ska jag slösa min energi på sådant?
Varför är många så rädda för se sanningen i vitögat?
Varför slutar så många att vara ärliga emot sig själva?
Många vet också att jag är en människa som oftast går rakt på sak utan omvägar, är ärlig och står för mina åsikter och det borde ju personen som kommer till mig för rådgivning veta, eller? Det är ju därför de kommer till mig från första början, för att få raka svar.
Mitt råd till alla: Be inte om hjälp om du inte tänker hjälpa till själv och ta till dig det som sägs.
Och en annan sak som jag finner otrevligt är att den som bett om hjälp bara sitter och hummar och instämmer.
Så kommer man ju ingenstans, man måste lägga in argument om man inte håller med och säga sina egna åsikter kring "ämnet" också
Alla har olika tankar om olika saker, helt naturligt det är så vi är skapta och inget vi ska dölja. Vi tycker olika!
Ibland kan jag bara ge råd utan att någon bett om de och då blir det inte roligt, då får man verkligen passa sig för vad som komma skall. Helt otroligt.
Om man nu tycker rådet man fått är fel, kan man säga det och uttrycka sig på ett trevligt sätt?
Nej jag möts av mothugg vilket jag finner väldigt ovärt och omoget.
Det slutar aldrig förvåna mig hur människor genast tar till attack och försvars position som att jag vore nåt rovdjur, det är ganska skrämmande ibland. Jag vill ju bara väl , är det så svårt att se?

Känslor i överflöd

På senaste har det varit jobbigt, allt med kroppen och alla läkarbesök hit o dit.
Jag hade precis börjat må bra psykiskt innan jag började må dåligt igen som nu.
Det är inte så att jag mår dåligt för jämnan men det kommer och går.
Jag tror nog att största anlednig till det att jag nyligen fått diagnos och att jag för jämnan måste förklara mig om något som låter så knepigt när jag själv inte riktigt är insatt. (Om själva sjukdomen)
Att förklara allt är jobbigare än jag trodde, tex när jag säger att jag har ont någonstans så kan jag få frågan varför?
Varför? tänker jag.. Man verkar glömma för en stund allt jag berättat om min sjukdom och orsaken till smärtan.
Har jag ont behöver jag inte ha gjort något särskilt för att orsaka det, utan vardagliga saker räcker för min kropp att bli utmattad och få ont. Jag får fortfarande skeptiska blickar och många "hmmm" , när jag pratar om hur det är.
Det är klart det påverkar mig psykiskt, känns fortfarande som att folk inte "tror" mig riktigt och ibland känner jag mig bara löjlig.
En person jag pratade med om att jag hade så himla ont i en del av kroppen tittade på mig och sa att det var konstigt att jag yttrar mig mer nu än vad jag gjorde innan jag fick diagnosen,och det gjorde ont.
Jag blev tyst och sänkte mitt huvud.
Jag blev ledsen och väldigt sårad. Visst, jag kanske har börjat prata mer om det nu och börjat öppna mig mer, kanske för att jag vet nu att jag inte överdriver, för att allt har sin orsak till det.
I många många år har jag levt i det stumma och valt att inte "klaga" för mycket, och det är klart att personer i min omgivning inte vet hur jag mår när jag inte visar det.
Jag har fått kontakt med andra som också lider av Ehlers-Danlos Syndrome och som haft diagnosen längre än jag, dom har upplevt samma problem med sin omgivning i början. Och det får mig att må bra, att prata med någon som förstår mig och vet precis vad det handlar om. Samtidigt får jag lära mig något nytt hela tiden, till exempel hur jag kan underlätta min vardag med hjälpmedel,ortoser osv.
Jag har nu försäkrat mig och har ett bärarkort som jag har på mig vart jag än går ifall det skulle hända en olycka eller något annat. Där står det information om mitt tillstånd samt information till sjukhuspersonal för att dom ska veta hur de ska behandla mig, eftersom jag är väldigt skör.
Jag har alltid fått höra att jag är en fighter ;) så länge jag inte sitter i rullstol eller går med käpp så ska det väl det kämpas på och försöka göra allt till det bättre.
" Sjömannen ber inte om medvind, han lär sig segla "

RSS 2.0