Inte alla som förstår



Det känns så mycket lättare att berätta om mig själv här än att prata med nån om det.
Inte så att jag inte kan prata med mina vänner och så men det känns inte som att jag kan lägga fram så som jag vill få fram det.
Det handlar faktiskt om så mycket, så många saker. Det är knappt att man kan förklara utan att det låter överdrivet.
Hur kan man ha så mycket när man ser så frisk ut på utsidan? Ingen ser eller vet egentligen hur det är att leva i min kropp. Få har trott mig under åren när det gäller mina problem. Så vart ska jag börja?
Precis som inom allt annat väcks något inom många som kan liknas tävlingsinstinkt. Man jämför, vill vara värst och veta bäst.
Lite av det jag tänkt på.
Jag har haft ont i handlederna varje dag senaste året och är samtidigt väldigt svag i dom.
Har väl alltid vaknat och varit öm om handlerna. Viker dem när jag sover bara för att jag kan och inte kan låta bli. Jag gör det omedvetet alltså.
Vad som för andra kan tyckas vara ett lätt tag om armen eller benet, är för mig smärtsamt. Känns som om det blir ett blåmärke fastän det inte blir de.
Är väldigt svankig i ryggen och det är precis där molvärken sitter.
-Sträck på ryggen sa en arbetsterapeut jag träffade. Men HUR? Jag kan inte, det gör för ont!
Musklerna och lederna kämpar hela tiden för att hålla ihop stabiliteten, för att jag inte ska ramla eller vingla. Dom känner mig väl har märkt ibland att jag sviktar när jag går och ibland tappar balansen av ingen anledning
Det är en kamp mot tyngdlagen varje dag mer eller mindre.
Du kan inte se på mig att jag är sjuk om jag inte har svårigheter att gå för tillfället. Det kan i bland vara frustrerande, för få männsikor förstår.
-Du som ser så glad och pigg ut.
I bland vill jag bara gråta och skrika, fattar ni inte!?! Men vad hjälper det? Oftast är jag bara tyst så att jag inte ska brusa upp.
Jag klandrar ingen, jag kanske inte heller skulle förstå. Vem vet?
Många vill också veta vad syndromet innebär exakt och det är så svårt att förklara eftersom för det första så är detta lika nytt för mig som det är för andra. Det jag vet är mestadels sånt som jag upplever själv och känner.
Jag måste också lära mig att leva med det här och jag vet att när rutinen för allt är igång så kommer allt att gå bra:)



Så mycket på ont och gott
Jag råkar bara vara av en annan sort

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0