Läkarbesöket

Fått frågan om det gick bra eller inte hos läkaren idag ch jag har inte kunnat säga om det var bra eller dåligt, förmodligen både och skulle jag säga.
Det var bra för att min älskade läkare engagerade sig verkligen gällande mig och hade tom gått en kurs pga mig!
Tydligen är väldigt få läkare som är pålästa inom det här ämnet.
och det dåliga var väl resultatet av besöket.
Han ställde min diagnos svart på vitt nu,för jag var tvungen att fråga igen om jag verkligen hade HMS och det hade jag till 120%.
Tabellen man går efter för att undersöka syndromet hade jag högsta möjliga poäng. Såklart ska man ha så lågt poäng som möjligt som hos "vanliga människor".
Min läkare ska nu se till att jag få specialisthjälp ang utredningen om jag möjligtvis har EDS, och som tråkigt är så finns det inga specialister för sådant i Västmanland.
I väntan på det ska jag få kallelse och träffa en reumatalog och se om jag kan få nån hjälp av dom.
Jag bad han också ta en närmare titt på min handled och hand då jag har haft mycket besvär som svaghet,strålningar och knivig smärta, en knöl i handleden blev också upptäckt.
Så nu har man inte bara HMS utan karpaltunnel-syndrom med och så fick jag veta att mina nerver har det trångt i handleden. Jag fick förslaget att åka till sjukhuset och ta nervtester samt operera, eller så kunde jag prova med handledsskena en tid och se om det blir bättre. Blir det inte bra så blir det att gå in och "gröpa ur" handleden för att skapa utrymme. Jag valde att pröva skenan först och se vart det leder.
Det jag tycker är skönast av allt är att äntligen veta vad som är fel på en nu efter måååånga års funderingar varför man har ont i kroppen jämt och ständigt och är svag.
Det är mycket att ta in såhär, och att det är något jag måste lära mig acceptera att leva med eftersom syndromet i sig är obotligt.
Jag försöker att inte vara bitter iallafall för det gör mig inte starkare :)
Länge har jag skojat och sagt att det är nåt allvarligt fel på mig och tjii fick jag :P

Det var allt för idag (skrivkramp)


Det är väldigt viktigt att i så stor utsträckning man kan, utstråla en bra attityd och ett gott hjärta.
Detta är nyckeln till sann lycka för både dig själv och andra, både i kort och långt perspektiv.


Inte alla som förstår



Det känns så mycket lättare att berätta om mig själv här än att prata med nån om det.
Inte så att jag inte kan prata med mina vänner och så men det känns inte som att jag kan lägga fram så som jag vill få fram det.
Det handlar faktiskt om så mycket, så många saker. Det är knappt att man kan förklara utan att det låter överdrivet.
Hur kan man ha så mycket när man ser så frisk ut på utsidan? Ingen ser eller vet egentligen hur det är att leva i min kropp. Få har trott mig under åren när det gäller mina problem. Så vart ska jag börja?
Precis som inom allt annat väcks något inom många som kan liknas tävlingsinstinkt. Man jämför, vill vara värst och veta bäst.
Lite av det jag tänkt på.
Jag har haft ont i handlederna varje dag senaste året och är samtidigt väldigt svag i dom.
Har väl alltid vaknat och varit öm om handlerna. Viker dem när jag sover bara för att jag kan och inte kan låta bli. Jag gör det omedvetet alltså.
Vad som för andra kan tyckas vara ett lätt tag om armen eller benet, är för mig smärtsamt. Känns som om det blir ett blåmärke fastän det inte blir de.
Är väldigt svankig i ryggen och det är precis där molvärken sitter.
-Sträck på ryggen sa en arbetsterapeut jag träffade. Men HUR? Jag kan inte, det gör för ont!
Musklerna och lederna kämpar hela tiden för att hålla ihop stabiliteten, för att jag inte ska ramla eller vingla. Dom känner mig väl har märkt ibland att jag sviktar när jag går och ibland tappar balansen av ingen anledning
Det är en kamp mot tyngdlagen varje dag mer eller mindre.
Du kan inte se på mig att jag är sjuk om jag inte har svårigheter att gå för tillfället. Det kan i bland vara frustrerande, för få männsikor förstår.
-Du som ser så glad och pigg ut.
I bland vill jag bara gråta och skrika, fattar ni inte!?! Men vad hjälper det? Oftast är jag bara tyst så att jag inte ska brusa upp.
Jag klandrar ingen, jag kanske inte heller skulle förstå. Vem vet?
Många vill också veta vad syndromet innebär exakt och det är så svårt att förklara eftersom för det första så är detta lika nytt för mig som det är för andra. Det jag vet är mestadels sånt som jag upplever själv och känner.
Jag måste också lära mig att leva med det här och jag vet att när rutinen för allt är igång så kommer allt att gå bra:)



Så mycket på ont och gott
Jag råkar bara vara av en annan sort

Diagnosen

I torsdags var jag hos sjukgymnasten för mitt ständiga värk i kroppen och framförallt i bröstryggen i revbenen.
I en timme undersökte hon min kropp och lyssnade på mina symptom och fokuserade mest på min rygg.
Hon konstaterade att mina leder som håller i revbenen intill ryggraden är för mjuka och rörliga därav är inte mina revben stabila där, och det förklarar smärtan.
Hon gav mig också diagnosen att jag lider av HMS (Hypermobilitets-syndrom).

HMS innebär helt enkelt att man är såpass överrörlig att man lider utav det.
Man besväras utav kronisk smärta, och ibland är situationen komplex med återkommande ledluxuationer (lederna hoppar ur sitt läge).
Många gymnaster har HMS.

Det är den första diagnosen jag fått och nu ska jag till min läkare nästa vecka och utreda om jag har EDS (Ehlers-Danlos Syndrom) också. Anledningen till att jag ska utredas för detta är för att jag uppfyller kriterierna för det.
EMS är en sällsynt och svår form av hypermobilitet. Patienter med Ehlers-Danlos syndrom har svåra besvär av sin sjukdom. De råkar ofta ut för stukningar och vrickningar och leder som går ur led. De har också ofta svår värk, framför allt i leder och rygg. Värken kommer ofta en stund efter att patienten har ansträngt sig.

Så nu ska jag börja behandlas för det och nu första tiden så handlar det om massage och ryggträning.
Har även fått lite övningar som jag ska göra hemma.
Svåraste uppgiften för mig är att jag ska försöka undvika att sträcka på lederna och undvika knäckningar vilket jag är lite beroende av :P, blir lite som att sluta röka ;). Jag ska också skickas på röntgen av ryggen för ev. diskbråck.
Andra saker jag drabbas av också är spontana blåmärken som det heter ofta på knän och vader.
Blåmärken som uppstår utan att ha slagit i någonstans och gör inte ont att peta på som vanliga gör.

Det var en liten förklaring ni fick nu om vad jag har. Bilder kommer så småningom så ni får en bild om hur rörlig jag är.

Det var allt för idag......


Överrörlig Deluxe

Har varit mycket hos farbror doktor på senaste tiden och inte för att jag varit sjuk utan för att min kropp bråkar väldigt mycket med mig och jag börjar ledsna.
Nyligen var jag hos läkaren pga min groteskt onda rygg, han gjorde några rörelse tester på mig och konstaterade att jag är väldigt överrörlig i mina leder, mer än normalt.
Jag har fått höra det många ggr av läkare hit o dit och sjukgymnaster men på nåt sätt har jag ändå ignorerat det eftersom jag alltid varit väldigt rörlig hela mitt liv även om jag varit överviktig.
Men denna gång tog jag till mig allt han sa eftersom allt har blivit till det värre med åldern och sträckt ut sig i smärta i en stor del av kroppen.
Mina axlar,knät, och armbågar hoppar ur led titt som tätt och det oroar mig,samtidigt har jag väldigt svaga handleder och klarar sällan av att bära tungt.
Han berättade att jag kommer förmodligen att ha problem och ont hela livet och kan skada mig lätt.
Jag berättade att jag har ett mer aktivt liv och styrketränar och spelar fotboll vilket han tyckte var jättebra att jag gjorde trots smärtan och lärde mig en viktig läxa och det var att jag absolut aldrig fick stretcha för det skulle nämligen förvärra allt.
Nästa dag fick jag en tid till en sjukgymnast som jag ska på imorgon.
Där kommer dom undersöka mig och mina symptom för att utreda om jag har diagnosen Hypermobilitets-Syndrom alt. Ehlers-Danlos syndrom och bla kolla om det är diskbråck i ryggen som jag lider av men det hoppas jag verkligen inte att det är
Kommer uppdatera mer imorgon om hur allt gått :)



Slut på kämpandet

Jag blickar tillbaka och känner mig så lycklig för den jag är idag.
Dom senaste 6 åren har min vikt legat mellan 75-80kg som pendlat fram och tillbaka, och jag är bara 155cm lång.
Det har varit tuffa 6 år både fysiskt och psykiskt och det drabbade såklart mitt sociala liv.
För 7 månader sen fick jag Eliaz och bestämde mig för att aldrig mer återvända till mitt stora jag.
Jag tänkte mycket mer på min hälsa, att jag vill finnas för mina söner och ORKA vara med i lekar, också få orken tillbaka till det sociala livet utanför hemmet.
Jag började inse att jag backade för många aktiviteter och höll mig hemma, jag ville inte leva på det sättet.
Så ca 6 veckor efter att Eliaz föddes så satte jag igång med en startvikt på 80kg och idag väger jag 60kg och har slutat kämpa:). Det viktigaste av allt för mig är att veta att jag INTE har bantat för att nå mitt mål utan bara haft sunt förnuft.
Nu när jag ser mig själv i spegeln med sminket på och snygg i håret så ser jag äntligen en sexig kvinna med kurvor på dom rätta ställena och har fått 2 underbara barn och lever med världens finaste man!

Thats it...for now :P

RSS 2.0